Konstigt
Är det bara jag som kan känna mig ordentligt besviken på folk ibland?!
Jag anser att man inte bara kan ta och ta utan att man faktiskt måste ge ibland också,är det så konstigt?!
Jag kämpar ganska mycket med mig själv just nu, jag är i ett tillstånd då jag är väldigt känslig och kanske lättare än vanligt känner mig sviken, men en del grejor står jag fast vid. Visst kan jag ibland överreagera, precis som alla andra, men oftast erkänner jag det i efterhand..
Men åter igen, vissa saker rubbar jag inte på och det spelar ingen roll vilka argument andra kommer med.
Jag har rätt att känna mig besviken och jag har rätt att uttrycka mina känslor oavsett om de är "fel" eller ej.
Ingen annan kan egentligen säga att det jag känner inte är det rätta, för om jag upplever en sak på ett visst sätt så reagerar jag därefter..
Därmed inte sagt att jag alltid har rätt, men vem mår egentligen bra av att förtrycka sina känslor?
Det är mitt i natten och jag är trött, jag borde sova, men jag kan inte..Har mycket tankar, vill sluta tänka, men kan inte...Är gråtfärdig, behöver gråta, men kan inte...
Varför är andras känslor mer värda än mina?
Jag är ändå glad och tacksam för de personer i mitt liv som alltid finns för mig lika mycket som jag alltid finns för dom..Ni vet vilka ni är, kärlek till er!
Nya bekantskaper kan man alltid stifta men en efter en har de visat att de inte tillhör min vänskapskrets utan snällt får tillhöra kategorin bekanta..Vänner och bekanta betyder nämligen för mig vitt skilda saker..!
